Lewi Pethrus Krönika
Ett häpnadsväckande budskap

Då Gud genom profeten Joel, omkring 800 år före den stora andeutgjutelsen på pingstdagen säger: ”Och det skall ske därefter, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött” etcetera, Joel 2:28, så åsyftas, enligt Petrus uttalande på pingstdagen, just den tid i vilken vi lever.
  Man har menat att denna profetia skulle fullbordas på det sättet, att en underbar tid skulle komma, då varje människa på jorden skulle bli uppfylld av den helige Ande. Men detta kan inte vara vad profetian åsyftar. Den vill däremot framhålla skillnaden mellan Gamla och Nya testamentet.

Under gamla förbundets tid utgöts den helige Ande endast över sådana andliga redskap, som Gud utkorat för speciella uppgifter i hans rike. Det var kungar, präster och profeter, som under den gamla nådeshushållningen fick ta emot en sådan särskild uppfyllelse av den helige Ande.
  Men i det nya förbundets tidsålder skulle unga och gamla, slavar och slavinnor få tillträde till hela Guds rikedom i Kristus Jesus och bli uppfyllda med den helige Ande.
  Aldrig hade man i det gamla Israel hört talas om att en slav blivit fylld med den helige Ande. Därför var detta ett nytt och häpnadsväckande budskap när profeten uttalade det.
  Det är i denna underbara tid av allmän andeutgjutelse vi lever. Den helige Andes uppfyllelse är för alla. Det finns de, som under senare årtionden ansett det som naturligt att förkunnelsen om Andens dop och erfarenheten av denna välsignelse på ett särskilt sätt tillhör pingstväckelsens folk. Detta är dock ett stort misstag. Anden är i denna tid utgjuten över allt kött. Denna erfarenhet är till för alla, som vill ställa sina liv till Guds förfogande.

En av de värsta prövningar en kristen kan råka ut för är att ha fått andliga uppenbarelser rörande Guds vilja i bestämda avseenden – och så förlora dem. En gång ägde han klarhet och visshet om en väg, som Gud ville att han skulle gå. Han har kanske vittnat om det inför andra och sagt: ”Så och så är det, och det har Gud sagt, där och där går min väg.” Och så, väl inne på denna väg, är plötsligt allt förvandlat. Händelser har inträffat, som på en gång har berövat honom klarheten, kraften och modet. Han vet inte vad han ska ta sig till. Han vet inte hur han ska nå målet. Han tvivlar på att det som Gud sade någonsin ska ske.
  Tron prövas. Många av oss känner sig hårt pressade.
  Vad som räddar oss är just detta fasta förblivande vid innehållet i vår tro, vid grundvalen för vår gudsgemenskap.
  Föremålet för vår tro är Gud själv och den han har sänt, Jesus Kristus. Guds ord och Guds löften har sin egen förmåga att hävda sig, alla otrons och ondskans angrepp till trots. Det är något av Guds eget väsens salighet, som springer upp i den troendes hjärta, när han i provets stund blir kvar hos Gud och väljer honom som sin del.

Varför angriper fienden sanningen, när denna i och för sig är oåtkomlig för alla hans angrepp och i verkligheten på intet sätt kan rubbas?
  Han gör det i avsikt att förvilla. Egentligen går all fiendens verksamhet ut på att förvilla. Han ifrågasättar Guds ord – han bestrider försoningens riktighet och giltighet.
  Ofta sker det i försåtliga former och alltid i syfte att få den troende på fall. Tydligt är också att dessa angrepp på den undervisning och den kunskap om Gud, som måste till som en grundval för tron, i hög grad försvårar för människor att leva trons liv.
  Vilken grundval för vår tro! Vilken klippa för vår förtröstan! Den är omistlig. Den kan inte ersättas av någonting. Varje människa, som vill tro på Gud för sin frälsning, behöver det fullbordade verket på Golgata som ett hälleberg att bygga på.

Lewi Pethrus
Pingstpionjär


© 2000 Magazinet

  [startsidan]