Om Guds folk slutar bedja i hans församling, då kan man gott stänga dörrarna och sluta. Verksamheten har ingen betydelse, den har då inget värde. Det är därför som det är av en sådan betydelse för oss att vi grips av bönen. Det är mycket märkligt, att i allt vad jag har varit med om ända från vår första verksamhet, så har det lärt mig just detta.
  Jag kommer ihåg, när denna väckelse började för omkring 40 år sedan. Vad var då kännetecknet till den? Jo, det var bönen, uthållig bön. Vi samlades och vännerna hade icke tid till något annat än att bedja till Jesus.

Jag skulle resa till Stockholm 1908 på sommaren och jag kom att resa med ett tåg som skulle göra uppehåll vid en station. Mellan ett par tåg gick jag upp och hälsade på ett par vänner och de ville bjuda oss på kaffe och gjorde i ordning detta. Men när vi skulle bedja till Gud att välsigna gåvorna, så blev det ett bönemöte så långt att vi höll på att inte få något kaffe innan vi gick till tåget. Denna intensiva bön var kännetecknande för den första tiden av denna väckelse.
  Jag har lagt märke till att det nu i stället är så att man dricker kaffe och pratar grundligt och när det till slut blir tid över till bön, ja då blir det en kort bönestund. Men mycket ofta blir det mycket litet bön. Men på det kan inte någon väckelse leva, det är omöjligt.
  Väckelsen griper människorna med bönens Ande och är det så att vi vill att Gud skall föra sitt verk till frälsning av syndare och till välsignelse för sitt folk, så finns det ingen annan väg än denna.

Någon kanske säger angående bönen: man kan väl inte bedja annat än när Anden manar en. Man är ju öppen och villig till bön, men Guds Ande driver en icke till det. Men det är ett bedrägeri, som djävulen driver en del kristna till. De är i själva verket oandliga. De pratar och resonerar andligt, men i själ och hjärta är de oandliga.
  Men vill du komma igenom på den här punkten, så bryt med allt vad du känner av olust och likgiltighete för bönemöten och enskild bön och bed systematiskt. Det finnes icke något område i ens kristna liv, där man är så beroende av disciplin som i bönen. Det står att vi skall vara vaksamma i bönen med tacksägelse.
  Där bönens ande griper hjärtan blir det väckelse. Och mina vänner, vad Gud har gjort ibland oss under gångna år, jag vågar säga det som ett faktum, det har han gjort som svar på bön. Det är ett resultat av trogna själars uthålliga bön och den dagen bönen slutar så är det slut. Då hjälper det inte med en stor kyrka eller med en omfattande verksamhet, det räcker inte med de största resurser, nej, det hjälper inte ett uns.
  Det enda som hjälper, det är andligt liv och ett andligt liv det utlöser sig i ett verkligt och brinnande böneliv. Därför min broder och syster, vill du göra en insats i Guds rike och vara med om en förnyelse och en väckelse bland Guds folk, så tag tid till bön, bed till Gud systematiskt och var med på bönemötena.

Det ligger en underbar makt i de troendes bönemöten. Man kanske känner sig torr och kall och likgiltig, när det gäller att gå till det allmänna bönemötet i församlingen. Men skulle man stanna i ensamheten och bedja, så blir det ingenting av. Däremot, om man kommer till ett bönemöte, så blir man uppbyggd, man blir buren av de andras tro, man blir varm och inspirerad och man kommer fram till ett verkligt levande böneliv. Det är denna förnyelse i bönen som Guds folk behöver i denna tid.
  Jag skall säga eder en sak: kan vi få Guds folk att bedja systematiskt, den dagen har vi väckelse . Halleluja! Det är denna sak det gäller och jag har sett det så mångfaldiga gånger under hela denna långa tid: så fort Guds folk börjar på allvar att bedja, så blir det dessa resultat.
  Syskon, om ni önskar frälsning för eder omgivning, så offra tid i bönen. Det finnes dem ibland eder, som undrar varför ni har ofrälsta anhöriga och varför det är så lite väckelse i era hem. Men hur mycket lägger du dig vinn om att skapa en bönens atmosfär i ditt hem? Gör man inte det, så är det mycket naturligt att det inte blir någon väckelse i hemmet. Vill vi ha väckelse, låt oss då bedja hemma och i församlingen. Och pris ske Gud! I den mån som vi verkligen beslutar oss för detta, i den mån kommer Gud oss till mötes. Och då behöver inte bönen bli ett självarbete, utan det blir en härlig och underbar umgängelse med Gud och vi får uppleva salighet och styrka i vår böneumgängelse med Herren.